Då jag i dag satt och läste på tent angående kognitiv- och neuropsykologi så gick mina tankar tillbaka till min barndom. Jag bestämde mig för att göra ett inlägg som tar upp min egen lilla historia.
Då mina föräldrar var 24 år gamla tyckte de att det var läge att skaffa ett första barn. Den 15 april började mitt liv på denna jord.
Jag lär ha varit ett väldigt lugnt och snällt barn. Satt man mig på ett ställe så satt jag snällt där så länge jag behövde. Pappa brukar berätta att jag brukade ligga flat på golvet och då man städade så skuffade man undan mig med damsugarskaftet så som man skuffar undan en dyna då den ligger i vägen. På mina babyvideon från tiden då jag är liten så är jag rätt så trist då jag inte var en värst underhållande baby, satt bara på stället och kollade mig omkring.
Då jag föddes hade min mamma och pappa flyttat till Andersböle där jag och mina senare syskon fick växa upp. Huset vi bodde i har varit pappas eget barndomshem och då de fick veta att de skulle få barn så bestämde de sig för att flytta dit.
Då jag var några månader gammal fick jag en liten kompis då grannpojken Emil kom till världen.
Vi växte upp tillsammans och lekte så gott som varje dag. Vid några skeden fick vi besöksförbud på grund av att vi hade rullat omkring på sensommarens åkrar och plattat till vetet, vilket bönderna inte gillade, och vid ett annat skede rivit sönder alla böcker vi hittat hemma hos honom. Dagarna då vi hade besöksförbud var dagar jag sent glömmer, usch så tråkiga de var.
Det fanns förstås flera fördelar med att vara enda barnet i familjen. Man fick ju alla paket på julafton och allmänt bra med uppmärksamhet.
Efter två år och elva dagar var det i varje fall slut på livet som enda barn, den 26 april fick jag en lillasyster.
Sist och slutligen gjorde det inte så mycket att man längre inte var husets enda prinsessa, nu hade man en till lekkamrat som man kunde vara med och eftersom det var en lillasyster man fick så kunde man ju alltid hitta på regler som gjorde att man fick leka med hennes leksaker och kanske lura lite sötsaker utav henne.
Förutom en syster så hade jag kusiner både hemma i byn samt en hel drös på Åland.
Trots att jag och syskonen vuxit upp mitt på en åker så har vi haft mycket kontakt med havet då vår mormor och morfar har strand och mamma själv vuxit upp vid havet. Då jag var omkring 6 år fick jag min första egna båt då jag tiggde om att få ärva morfars.
Vår lilla familj bodde i huset övrevåning och våran farmor och farfar bodde i nedre våningen. Detta innebar att vi hade mycket kontakt med dem då vi växte upp.
Också mormor och morfar har vi haft mycket kontakt med som barn då de bott i Borgå och det har varit kort väg att åka och hälsa på. Morfar hade dessutom en tendens att alltid ta med oss på roliga utflykter som piggade upp vardagen massor.
År 2001 var det dags för familjetillökning. Jag kommer ihåg morgonen då min lillebror kom till världen, jag och lillasyster Siri hade sovit över hos mormor och morfar och vaknade till att telefonen ringde. Efter att ha svarat ropade mormor att det var till mig och då jag yrvaket fick telefonluren mot örat så berättade mamma på andra sidan luren att vi hade fått en lillebror under natten.
Det var jättespännande att ha en liten lillebror att leka med och busa med.
Då jag var i åtta års åldern blev sjukhusbesök en ny del av mitt liv. Jag upplevde att någonting var fel med mig då jag nu och då fick en obehaglig våg av ångestliknande känslor över mig. Dessa "känningar" började komma oftare och blev värre och värre i form av svindel och illamående. Jag förstod inte vad folk omkring mig sade och kunde själv inte prata. Jag berättade om dessa till bland annat mamma som tog kontakt med läkare och därefter fick jag börja springa på en massa undersökningar som blev allt fler och jobbigare.
Efter en tid kom man fram till att mina "känningar" var epilepsianfall som orsakades av en hjärntumör på vänster sida. Mormor och morfar var hos oss då mamma fick ett samtal som var viktigt. Hon gick in i ett avskillt rum och satt där länge och jag märkte på mormor och morfar att de blev nervösa utan att jag förstod varför. Tillslut kom mamma ut ur rummet och jag kan minnas att hon grät. Då hon berättade vad läkaren hade sagt så förändrades min syn på livet bums, jag började störtgårta och mormor och morfar blev väldigt upprörda och åkte genast hem.
Därefter hände allting snabbt. Jag blev opererad och denna händelse påverkade givetvis familjen mycket. Det var tung tid för alla, men operationen gick bra, och hjärntumören kom aldrig tillbaka. Trots att det var ingrepp som kunde påverka mitt liv mycket och osäkerheten om framtiden var stor så kände jag mig trygg och lugn tackvare människorna i omgivningen och läkarna som tog hand om en.
Tiden efter operationen var jobbig då jag mådde dåligt och fick tunga mediciner som tröttade ner en och deppade en. Även under tiden efter operationen fick jag mycket stöd och ork av familjen och anhöriga. Bland annat min moster var ett enegipiller som genast då hon fick höra om min sjukdom lämnade sina sex barn på Åland och kom över till oss för att hjälpa till då allting brakade ihop. Min epilepsi fortsatte efter operationen, och jag hade regelbundna anfall. Medicinering hjälpte dock att den inte förvärrades.
Livet fortsatte och trots sjukdomen och medicinering som tröttade ner en så upplever jag att jag hade en lycklig barndom. Jag älskade att gå i skola och se vänner och var allmänt nöjd med min vardag.
På somrarna åkte vi ofta vid något skede över till Åland och hälsade på alla kusinerna. Själv spenderade jag många somrar där.
En del tid spenderades även på sjukhus då man skulle undersöka hur min epilepsi framskred och för att följa med att hjärntumören inte kom tillbaka.
2006 blev jag erbjuden en ny operation. Läkarna hävdade att det fanns en chans att få slut på min epilepsi om man opererade bort ärrvävnaden som bildats efter hjärntumören. Denna gång var det dock upp till mig själv att avgöra om jag vill göra en till operation. Min första reaktion var ett klart nej, det fanns inte en chans att jag ville genomgå samma sak igen.
Operationen blev ändå av då jag insåg att ett liv utan epilepsi var min största längtan och att en operation således är värd det. Det var säkert flera i min omgivning som påverkade mig att ta beslutet, men speciellt kommer jag ihåg att morfar fick mig och tänka efter då han sade att det absolut är värt det.
Efter operationen har jag aldrig haft fler epilepsi anfall. Jag är evigt tacksam till all den vård och hjälp jag har fått från sjukvården, läkare och sjukvårdssystemet under dessa år. Jag vill inte veta hur mitt liv skulle se ut i dag om jag hade fötts i ett land där sjukförsäkringar inte finns och vården inte är på den nivån den är. I dag när jag upplever att livet är tungt eller att problem tynger vardagen så tänker jag tillbaka på tiden då jag var sjuk och hur mycket jag och andra som var sjuka avundades personer med "vanliga små problem" som man kan påverka. Det är hemskt så fort man glömmer bort hur lyckligt lottad men i verkligheten är.
År 2007 var ett spännande år då man lämnade den lilla skolan på landet och begav sig in till stan och började högstadiet. Samma år fick jag ännu ett syskon, min yngsta lillebror kom till världen.
Nu var hela familjen komplett.
Högstadietiden var en spännande tid då man spenderade sena kvällar ute med vänner, hade en massa draman, hade roligt, upplevde sin första fylla, försökte hitta sig själv och befann sig i slutet av sin barndom.
Sommaren 2010 var en speciell sommar på många sätt. Då gick man ut ur grundskolan, valde för första gången inriktning för sitt liv, jag blev slutligen friskförklarad och slutade med medicineringen, jag träffade en speciell person som har varit en stor del av mitt liv sedan dess, och denna sommar tog man sina första steg in i vuxenlivet, lämnade barndomen bakom sig och blev en ungdom.
