Okej, helt sista måltiden är det väl inte, bara sista på en tid. I morgon åker pojkvännen in till militären och jag blir ensam för en tid. Det kommer säkert att kännas konstigt då jag aldrig ännu bott ensam, vi har varit sambon i ett år nu och före det bodde jag förstås med familjen så då var jag heller inte ensam, men nu blir jag det. Fast jag har nog inte riktigt fattat det ännu tror jag. Då skulle jag antagligen bara ligga och tycka synd om mig själv nu, men jag är inte så ledsen, egentligen inte ledsen alls. Är bara glad att eländet sätter igång så man äntligen får börja nedräkningen tills den sista dagen är över. Så nu är det bara att hålla tummarna för att det blir endast ett halvår i det gröna.
- Tuffingen själv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar